Idag har jag haft en sådan dag där inget känts riktigt bra inombords egentligen. Känner mig korkad, det kanske är det konstanta deprimerande höst-vädret tänker jag, men det är nog så mycket mer än så egentligen. För er som inte redan vet det så är jag arbetssökande. Inte världens roligaste grej. Under delar av sommaren så hade jag dessutom mycket problem med en fotskada som fortfarande inte är helt bra, vilket inte direkt har uppmuntrat mig till att lösa situationen med jobb. Det är jobbigt att inte kunna röra sig obehindrat.

I princip har jag gett upp hoppet om ett jobb, för jag känner mig korkad och totalt funktions-oduglig. Inte världens roligaste känsla kan jag lova. Det har efter tusentals uteblivna svar under åren blivit så, detta samtidigt som en del av mina vänner glider runt på bananskal och går från ett jobb till ett annat. Man ska tänka positivt är mantrat jag hör från många av mina vänner och bekanta, tyvärr fungerar det inte så i det verkliga livet, särskilt inte när det inte hjälper, i alla fall inte för mig. Jag är nog mer av en realist, jag är nog bara ful, eller så kanske jag luktar illa. Eller så är jag bara för gammal. Nej då, riktigt så är det väl kanske inte. Men jag börjar nog tro att mitt bäst före datum har passerat, kroppen är trasig och psyket också. Jag har verkligen inga problem att umgås med andra människor egentligen, fråga vem som helst som känner mig så kommer du få höra att jag är en av de snällaste människorna de känner.

Skyldig!

Men få inte det här om bakfoten nu, det händer absolut positiva saker i mitt liv, jag älskar min familj och vi har massor med underbara stunder tillsammans. Har dessutom varit tillsammans med min älskade Ida i tjugotre år just idag <3 ! Men den konstanta pressen av dålig ekonomi sätter sina spår. Man säger per automatik nästan alltid nej när man blir inbjuden till något, eftersom det oftast kostar pengar att göra saker. Tjänar jag inga pengar så tjänar jag inga pengar, jag har inte ens a-kassa. Min fru står för större delen av vår utgifter och det känns inte alls bra. Visst, jag får in någon enstaka krona här och där, men det är inte i närheten av en heltidslön, eller ens en halv. Känner inte riktigt att jag har omvärldens fulla stöd till att göra något annat än att skaffa ett sju till fyra-jobb heller. Jag har idéer, men det är svårt när man är ensam, det är nog också en känsla som är vanligt förekommande, ensam fastän jag egentligen inte är det.

Vi överlever så klart, men det är inte mer än så. Det är svårt att unna sig något annat än det som är absolut nödvändigt. Igår råkade jag dessutom paja en grej som kostar runt åttahundra kronor, men shit happens, bara att köpa nytt och ersätta. Att dessutom känna sig skyldig till hela situationen gör det inte så mycket bättre alls. En del kommer säga att vi ska söka socialbidrag, men det kommer inte att hända (kan berätta mer om varför en annan gång, beslutet är redan taget och baserat på egen erfarenhet). Just idag är en sådan dag som jag helst hade sovit bort och glömt, men det går inte. Det är saker som ska göras och barnens framtid är viktigare än min.

Intervjuer

Det händer trots allt att jag kommer iväg på jobbintervjuer ibland, jag håller huvudet högt och gör mitt bästa. Man kanske ska sluta vara artig och ärlig. Något fel gör jag ju uppenbarligen. Var nyligen hos ett bemanningsföretag i Falun, ska kanske ringa dem i morgon och höra efter hur det blev eller hur det gick egentligen. Men mina förhoppningar är inte särskilt höga alls.

Jag är mest bara allmänt trött på allt det negativa jag skriver om ovan, för dålig ekonomi påverkar så pass mycket mer än du tror. Vill du tipsa om jobb så bor jag i Borlänge, södra Dalarna alltså. Har du några tankar om detta så skriv gärna en kommentar nedan, vulgära eller otrevliga uttalanden kan du göra någon annanstans.

Dela gärna: