Det här med vänner är viktigt, i alla fall för mig. Så klart har man alltid sin familj nära, men det är vänner utanför familjen jag skriver om. På något vis så har det nämligen blivit lite tokigt. Det är extremt sällan som jag umgås med vänner, om det inte är något särskilt som ska uppmärksammas.

Vänner kommer och går

Så klart har mina vänner sina egna familjer att umgås med och ta hand om. Men de flesta har också arbetskamrater och ett jobb att gå till varje dag. Där de träffar andra individer än de allra närmaste. Själv är jag nästan alltid hemma och tar hand om min familj. Jag gör de saker som behöver göras i ett hem. Men ändå kan jag ibland känna en form av ensamhet. En del vänner har försvunnit med tiden, flyttat, skaffat familj och allt sånt som är normalt. Men även de som finns i min egentliga närhet ser man också bara ibland. Är det verkligen meningen att vi ska vara så sönder-stressade att vi inte ens har tid att umgås? Känner förstås också samtidigt att jag ofta tackar nej till saker, enbart på grund av ekonomiska skäl. Dessutom har jag nog omedvetet skärmat av mig själv lite från verkligheten, för jag passar inte in. Socialt missanpassad. Så känns det i alla fall.

Helikopter

Tack för helikopterturen

Utan ett arbete har jag inte heller råd att göra något alls egentligen (nej det var inte jag som betalade för helikopterturen i söndags). En del andra vänner har jag helt enkelt valt bort, av olika skäl. Hellre få riktiga vänner än många ytligt bekanta. I skrivande stund så kan jag räkna de jag ser som riktiga vänner på fingrarna och dessutom ha några fingrar till övers. Min verklighetsflykt sker till det kreativa skapandet, där man kan forma saker precis som man vill. Ser väl inte alltid så positivt på min situation.

Hjälp!?

Jag förstår så klart att en del av det här tänket beror helt och hållet på mig själv, men det är också delvis baserat på erfarenhet, tyvärr. Många tycker nog att jag är lite väl bitter emellanåt, men jag är faktiskt riktigt trevlig om man känner mig på riktigt och faktiskt umgås i samma rum! Samtidigt så har jag inga problem med att ta på en mask och anta en helt annan roll, det gör jag ju när jag jobbar som butiksobservatör.

Om du som vän läser det här, försök gärna få mig att komma ut i verkligheten ibland (även om jag säger nej så är det uppskattat)! Insikten är att det troligtvis är depression det handlar om, på grund av socialt utanförskap. Har du några andra tankar eller motiverande råd, skriv gärna en kommentar nedan!