Det här är en text om min egen resa genom mörkret. Det sägs att en bild kan säga mer än tusen ord. När ord inte räcker till för att uttrycka de djupaste och mest komplexa känslorna, kan fotokonst bli ett kraftfullt verktyg för att förmedla våra innersta upplevelser. Ett mörkt självporträtt kan berätta en tyst historia om den osynliga kampen som så många människor står inför: depression.
När du ser mitt foto ovan så vill jag att du funderar och tänker på vad jag vill förmedla, när jag tog bilden för många år sedan så visste jag det nog inte själv.
Det här är mitt sätt att nå ut till alla er som befinner er där i mörkret. Genom att dela denna bild och dessa ord, hoppas jag kunna öka förståelsen och medkänslan för er som lever med eller i depression. Vi behöver förstå att det inte alltid syns på utsidan och att det kräver stöd, förståelse och mycket tålamod för att övervinna denna sjukdom. Vi behöver alla hjälpas åt för att skapa en värld där ingen behöver kämpa i tystnad. En värld där vi kan erbjuda stöd och omsorg för dem som bär bördan av depression. Orsakerna kan vara många.
Apati och likgiltighet i mörkret
I mörkret kan likgiltigheten vara överväldigande. Jag förlorade förmågan att bry mig om saker och människor som tidigare var viktiga. Det saknade mening. De allra mörkaste tankarna kröp ofta och sakta inpå, som en lågmäld inre röst av mörker tog över mer och mer. En så pass enkel handling som att kliva ur sängen på morgonen kändes som en enorm bergstopp att bestiga. Det som väckte glädje blev en blek skugga av vad det en gång var. Man tog alltid den enklaste vägen. Rakt fram även om det fanns stora tydliga signaler att man borde gå en annan väg.
Det var som att sitta fast i en bubbla av apati, där ingenting nådde fram till ens innersta väsen. Det var nog svårt för andra att förstå och tolka denna likgiltighet, det syntes inte på utsidan hur man mådde inuti. Det fanns så klart också bra dagar, men med depression så var det svårt att veta själv. Likgiltigheten och avsaknaden av känslor fanns där även mot de som försökte hjälpa till.
Avstängd med minnesluckor
Det är svårt att förklara för någon som inte har upplevt det själv, hur det känns att vara så likgiltig inför allt. Att vara oberörd av det som tidigare betydde allt. Det var som om jag hade blivit en åskådare i mitt eget liv. En passiv observatör som bara gled genom dagarna utan att känna något verkligt engagemang. Jag var som ett tomt skal, och jag kände mig främmande för mig själv.
När det var som allra värst så stängde jag av helt, det har resulterat i långa perioder av minnesluckor. Tid som min hjärna valt att helt enkelt bara sortera bort. Ibland när jag får frågor om jag minns vissa saker så är det bara svart, minnen som är helt borta. Det kan jag tycka vara lite jobbigt nu, men jag försöker ändå att hantera det.
Tack till mina medmänniskor
Det är först nu på senare år när jag kommit ut ur det allra värsta mörkret som jag förstått vilken tur jag haft, och vilka extremt bra medmänniskor jag har runtomkring mig. Jag vill att ni vet att jag är tacksam för ert tålamod och alla era försök att hjälpa till. Men det förstod jag inte då. Hoppas att ni ändå förstått att jag inte ville er något ont. Det var svårt att skriva denna text, det var svårt att formulera på ett bra sätt. Det var en mörk period av mitt liv som jag ändå på något sätt kände att jag behövde förmedla för att visa för andra att ni inte är ensamma.
Jag skulle vilja säga att jag är en helt annan person nu än var jag var då. En av mina största rädslor är att hamna där igen, för det vill jag absolut inte göra. Det är en mörk stig att vandra, med många faror som lockar och ropar efter vägen.
Så, när du ser mitt självporträtt och läser dessa ord. Tänk på det vi alla kan göra för att stötta dem som lider av depression. Var närvarande, lyssna utan att döma, erbjud en hjälpande hand. Låt oss tillsammans skapa en värld där ingen behöver kämpa i tystnad, där likgiltighet kan ersättas med medkänsla och empati. Även om du inte får respons så har du visat att du försöker att förstå.
Det finns också professionell hjälp att få för den som kan och förstår att det är rätt väg att gå, det är dock inte alla som har denna självinsikt:
Stöd vid psykisk ohälsa
Jourhavande medmänniska
Suicidezero
Tack för ordet och din uppmärksamhet! Du får gärna dela inlägget vidare.
Skriv en kommentar